















Konnichiwa! En travel story om att uppleva Tokyo för första gången och att dessutom pricka in den världsberömda Cherry Blossom Festival! #whenintokyo2018
Drömt om att se körsbärsblomningen i Japan? Det har stått med på min bucket-list längre än innan begreppet bucket-list blev ett begrepp. Nu i år blev det verklighet! Det visade sig att blomningen var förutspådd att infalla exakt under vår svenska påskledighet. Perfekt tänkte vi och bokade biljetter på direkten. Och det var tur för någon vecka senare sköt priserna i höjden och 70% av alla hotell i Tokyo var redan uppbokade – två månader innan avresa. Vi prickade in blomningen perfekt, träden började slå ut i dom flesta av Tokyos enorma parker ett par dagar innan vi kom dit, under hela resan, sammanlagt 9 dygn, var dom fulla med fluffiga vitrosa blommor. Magiskt vackert. Två dagar innan vi lämnade landet började bladen falla av som snö – sista dagen hamnade vi mitt i en snöstorm av blomblad. Sen var det slut – 2018 års hanamifestival var över och vi hade fått uppleva det!
Dag 1. Efter över ett halvt dygn på resande fot landade vi i Nagoya, 36 mil ifrån Tokyo. Egentligen skulle vi mellanlandat där och åka vidare till Tokyo samma kväll men istället skippade vi det flyget och hoppade på ett Bullet Train eller Shinkansen som det japanska snabbtåget heter som går 300 km i timmen. Det tog oss ca en och en halv timme. Ganska dyrt, ca 700 kr per person, men väl spenderade pengar. Kul att testa snabbtåget och samtidigt få se japanska landsbygden inklusive Mount Fuji swisha förbi utanför.
Väl framme i Tokyo snurrade vi runt i tunnelbanan och hade tur och hittade hotellet alldeles utanför utgången vid vår station Nishi Shinjuku Gochome. Tur för oss som varken förberett oss med en vettig karta eller lyckats koppla upp oss mot obefintlig wifi. Incheckning på sprillans nya hotellet APA Hotel & Resort Nishi Shinjuku Gochome Eki Tower, jag vet, superenkelt att uttala haha. Där flyttade vi in i vår nya bostad för de närmaste 9 nätterna, i ett pytterum med superbekväm säng, stenhårda kuddar och en digital sänggavel som var stört omöjlig att styra AC´n ifrån. Hotellet får ändå bra betyg, dock inte ur miljösynpunkt med tanke på alla tusen plastförpackningar med tandborstar, hårborstar, tops, kaffe, te, socker, mjölk m.m. som lämnades varje dag, men rent, snyggt och väldigt trevlig städpersonal.
Dags för resans första matupplevelse! Valet föll på ett litet nudelhak på samma gata vi bodde på där vi testade olika ramen, subu (smala nudlar) och udon (tjocka nudlar) med friterad kyckling, edamame-bönor och stora filéer rå tonfisk som visade sig vara den bästa tonfisken jag åt under hela resan. Nudlarna däremot var lite halvtråkiga – betydligt bättre nudelupplevelser kommer! Kvällen spenderades på en bar i stadsdelen Shinjuku som är känt för alla sina restautanger, barer och neonskyltar. Vi hamnade på baren Vagabondo som visade sig vara en populär pianobar, efter x-antal öl bestämde vi oss för att gå vidare…men kom inte längre än till baren bredvid.
Dag 2. Frukosten var en märklig blandning någon slags english-continental-japansk variant på hotellets irländska pub - Peter Cole. Min frukost bestod, varje dag, av tre glas coca-cola, sallad med massor av edamame-bönor (Saknar dom redan!), supergod ceasardressing, pocherat ägg med hollandaisesås.
Efter frukost blev det dags att upptäcka staden i dagsljus. Dagens första uppdrag: hitta körsbärsträd! Målet blev Yoyogi-parken och Meiji-templet. Men innan vi kom det ramlade vi in en den första (av väldigt många) klomaskinslokaler under resan – på typ tredje försöket vann jag en flygande Harry Potter-katt (eller nåt åt det hållet, lite osäker). Väl i parken hade tyvärr inte träden hunnit slå ut än, men både parken och templet var vackert. En lugn start på dagen innan kaoset i Harajuku som var dagens andra plan.
Harajuku - Tokyos modemecka med fashionabla butiker och coolt klädda ungdomar - varje dag är en enda stor catwalk. I loved it! Det första vi ser är ett kattcafé, det tog ungefär två minuter tills att vi stod i kö för att få gosa med kissekatter i 10 minuter. Nu i efterhand kanske vi borde gjort lite efterforskningar om kattcaféerna innan, hur katterna mår och hur dom blir omhändertagna, men dom såg i alla fall väldigt välmående ut. Efter kissekatterna hamnade vi på galenskapsgatan Takeshita Dori – Harajukus kändaste gata full med massa knasiga krimskramsbutiker och temacaféer. Vi var inte så sugna på att äta kakor med kakmonstret, istället var vi hungriga på kött och hittade (kanske världens bästa) Beef-bowls restaurang undangömd nere i en källare – Red Rock – där man beställer sin mat och dryck utanför i en vending machine och sedan blir tilldelad ett bord när det blir något ledigt. Supersmart koncept. Snabbmat deluxe! Och maten sen, alltså något av det godaste kött jag ätit (vi gick dit fler gånger), tänk dig en skål med ris toppad med tunt skivad rostbiff, rå äggula och supergod sås. Det var vad vi blev serverade. Sjuuuuukt gott!
Vi kände oss redo för mer sightseeing så vi tog oss vidare till världens kändaste övergångsställe (näst efter Beatles Abbey Road då kanske) – Shibuya Crossing. Alltså jag visste ju att det skulle vara rörigt och fullt med folk – men alltså. Shit! Som myrornaskrig med människor. Ett myller. Vårt egentliga mål var inte övergångsstället utan statyn av hunden Hachiko, om ni inte sett filmen så gör det. Där stod den, statyn av kanske världens mest trogna vovve. Så fin. Och populär, vi var inte ensamma direkt. Därefter åkte vi till Taito Station, ett 8 våningars spelhus med klomaskiner och annat - vann igen! Den här gången en jättesäl.
Golden Gai. Letade oss fram till det gyllene kvarteret. Som inte är så vidare värst gyllene men man får ett hum om hur Tokyo såg ut på 50-talet innan alla skyskrapor och neonskyltar tog över fullständigt. Området består av en massa smala gator fyllda med pyttebarer med plats för kanske 4-10 personer i varje. Bara att välja och vraka bland dom över 200 barerna med olika teman och priser. Vissa var öppna för turister andra för ”locals only” – en del så gömda att man skulle knacka på dörren för att bli inbjuden. Den här kvällen var vi på två stycken, en hiphop-bar med Hawaii-tema, Parasol, och en röd fluffighet som hette Bar Araku där vi drack sake bland högljudda australiensare. Däremellan åt vi middag på en sushirestaurang där någon fyllegubbe beställde in mat åt oss och vi hade ingen aning vad han höll på med. Kommer inte ihåg vad stället hette men det gör inte så mycket för det gjorde inte så bra intryck på oss. Efter det lärde vi oss att står inte menyn delvis på engelska så vill dom troligen inte ha in turister dit. Dom säger det inte rakt ut, men det märks, ett enkelt sätt att lösa ”turistproblemet” är att meddela att det är fullbokat ”sorry, it´s full” på knagglig engelska. Kanske var det våra synliga tatueringar och vårt uppenbara turist-utseende som spelade roll ibland. Men utöver det kände jag mig inte ovälkommen någonstans. Tvärtom.
Dag 3. Nu tusan var det hög tid att se körsbärsblomningen på riktigt och uppleva hanamifestivalen! Vi begav oss till en av Tokyos största parker Ueno Park – och mycket riktigt. Wow vilken fest! Överallt satt japaner på blå presenningar och hade picknick och spritkalas. Oj vad dom kan dricka – eller snarare dricka trots att många egentligen inte tål alkohol så värst vidare bra (men vem gör det egentligen?!?). Blommor, folk och mat överallt, vi köpte grillspett och drack öl under dom blommande träden. I parken fanns också ett vackert tempel som vi spanade in, därefter strosade vi runt i kvarteren runt parken och betraktade japanska hus och gigantiska kyrkogårdar – och katter!
När solen gått ner åkte vi åter till Shinjuku och hittade ett kul ställe där man beställde sin mat på Ipads, taiwan ramen och stekt fläskkött som kallades stameshi. Pluspoäng för supergod mat! Nudlarna var dom bästa hittills och dom bästa vi kommer testa under hela resan. Synd att vi missade restaurangens namn, så himla svårt när allt är på japanska…vi tror att den kanske hette Garden-någonting. Jag skulle troligtvis aldrig någonsin hitta dit igen. Dom där källarrestaurangerna är svårlokaliserade.
Berätta lite om dig själv, vem är du?
Jag heter Tina och är kommunikatör på en teater, reseskribent på worldbytina.se och konstnär under mitt alias #artbytina. Jag reser så ofta jag kan, viua jobbet, själv, med killen, med vänner eller i grupp. Jag har bloggat sedan 2007 men bestämde mig för ungefär ett år sedan för att bara fokusera på resor – personliga travel stories och tips från spännande platser runt om i världen.
Vilka intressen har du?
Reser världen runt så ofta jag har möjlighet, skapar konst i min ateljé och älskar att åka på festivaler!
Om du skulle beskriva dig själv med tre ord, vilka skulle det då vara?
Glad, fixare och kreativ.
Du älskar ju att resa, vad är det med resandet som lockar dig?
Att få se nya platser, träffa människor och uppleva andra kulturer och testa traditionell mat.
Vad gör du i sommar?
Jag börjar med en vecka på Sweden Rock (som varje år!), sen midsommarfirande i Dalarna, lite camping i Sverige följt av reggaefestivalen Öland Roots. Därefter packar vi bilen och planerar att köra drygt 700 mil i min Toyota Yaris, längst med västkusten ner mot Portugal under ca 3 veckor.
Vilken är din favoritplats att vara på?
Svår fråga! Jag är faktiskt osäker på om jag har en favoritplats, alla nya ställen jag besöker blir liksom nya guldkorn. Men min favoritkänsla är när du kliver ur flygplanet och möts av ett nytt land eller ny stad. Jag har dock två ställen som har en extra plats i mitt reshjärta brittiska Brighton och paradisön Caye Caulker utanför Belize.
Vad drivs du av när du skapar innehåll i dina sociala kanaler?
Det är otroligt kul att ha möjligheten att dela med mig av världen till familj, vänner och andra resglada som väljer att följa mina kanaler. Som att skicka vykort från världens alla hörn. Extra roligt är när man faktiskt kan hjälpa andra med tips på hotell, kollektivtrafik, restauranger och annat. Jag får ofta mail av personer som söker tips av olika slag och engagerar mig mycket i olika resgrupper på Facebook.
Hur var det för dig att spela in din första Storyspot?
Supernervöst, alltid lite läskigt att höra sin egen röst. Dessutom körde jag live helt utan manus så det blev lite...oplanerat. Men nästa gång ska jag planera underlaget lite bättre så att jag får med allt som jag vill förmedla med platsen.
Och slutligen, vilken plats skulle du vilja veta mer om?
Madagaskar – som just nu står högst upp på min bucket list!