[Sponsrat samarbete med Nettbuss]

RESTIPS #2
Att spendera tid på tåg, buss och flyg utan att bli uttråkad.

Jag är en rastlös själ, allt jag gör måste gå fort som tusan, får panik i köer och har aldrig kunnat hålla mig från att öppna adventskalendern ungefär 23 dagar innan jul. Men att fördriva tid under resor har jag ändå lyckats med ganska bra – det gäller att se själva transportsträckan som ett äventyr i sig, en del av resan. Jag menar, när jag åkte genom Afrika så var det själva bussen som var hela grejen – 5 veckor åkande och boendes på en rosa buss – det var äventyr 24 timmar om dygnet och jag älskade varenda minut!

Buss framför tåg. Om jag får välja väljer jag mycket hellre buss framför tåg. Visst, tågen går oftast snabbare och det finns oftast möjlighet att köpa mat ombord. Men på bussen gillar jag att man har sitt eget lilla krypin (föredrar att sitta längst bak i bussen intill fönstret). Ingen som tittar på dig när du somnar (och råkar dregla) ingen som kikar i din matlåda eller kastar nyfikna blickar på vad du håller på med på din dator. Som sagt, jag gillar bussen. Mer privacy och mindre tekniska problem vilket är guld värt. Eftersom jag ofta åker mellan Uddevalla och Oslo är dessutom bussen det absolut billigaste och snabbaste alternativet för mig, kostar typ 100-200 kr per resa (beroende på tid på dygnet) och tar 2,5 timme med Nettbuss. Bil hade varit snabbare såklart, men med vägtullarna i Oslo – svindyrt i längden. Dessutom vill man ju vara klimatsmart – och får tid över till en massa annat som jag tipsar om här nedan.

Tåg framför flyg. I dom fall det går att ta båt eller tåg istället för flyg så gör jag gärna det, främst för miljön – och för att det är roligt att kunna se världen utanför sig när man reser – inte bara moln och himmel. Känner mig kass som det är för att jag flyger så mycket som jag gör - även om jag miljökompenserar på väldigt många andra sätt genom att vara matsmart och bara använda bilen när jag måste. Läste ett tips häromdagen hur man räknar ut hur mycket man sabbar världen genom att flyga och sedan plantera träd genom Vi-skogen. Vi gör det redan via jobbet då vi har skippat premiärblommor och presenter – istället ger vi bort ett gäng planterade träd för var och en. Känns bra!  

SAKER ATT PYSSLA MED PÅ TÅG/BUSS/BIL/FLYG

Kolla serier. Via Netflix-appen kan man ladda ner massor i förväg och kolla på när man har tid över (…och inget fungerande wifi). Perfekt tillfälle att kolla på dom där serierna du kanske inte tyckte var bäst i världen men ändå vill kolla klart på. Eller slötitta på någon sådan där film som ALLA pratar om men du inte varit så värst intresserad av. Mest så att du också kan säga din version om den kommer upp på diskussion i fikarummet.

Bärbart kontor. Jag är fullt medveten om att alla inte har ett jobb som fungerar att bära med sig –om inte – hoppa över detta stycke). Jag, som jobbar på kontor i Uddevalla och Borås (16 mil mellan orterna) har en hel lista med saker som jag sparar till ”buss- och tågkontoret”. Perfekt att kunna ta sig från A till B och dessutom få betalt och jobba undan saker under tiden. Utmärkt tillfälle att ta tag i dom där adressregistren som skulle uppdaterats för två år sedan, gå igenom webben, snygga till texter eller skissa på kommande affischer – dessvärre brukar jag inte hinna till något av detta då det oftast dyker upp mail som måste redas ut på studs - och vips har det gått två timmar och jag är framme. Men i min låtsasvärld hade jag fått gjort allt annat också. När jag planerar att jobba så bokar jag (för några extra kronor) VIP-avdelningen på Nettbuss när det finns att tillgå, större säten och bra placerade uttag. Helt klart värt.

Sov dig fram. Alla är ju inte så bra på att sova på kommando. Jag är jätteduktig på det. Lite för duktig faktiskt. Missar nästan alltid både start och landning när jag flyger (…och all mat). Det är något med bullret och folk som tjattrar överallt som gör att jag blir jättetrött. Väldigt praktiskt. Men det finns ju också knep att tillgå om man vill utnyttja tiden till att ta igen…eller vara förutseende och sova i förväg så du är pigg på destinationen. Mitt bästa knep är två glas rödvin och en tråkig bok.  

Layover på flygplatsen. Något jag tycker är superdupertråkigt är att vänta på flygplatser. Visst med fantastiskt sällskap och en bar går det hur bra som helst – men när man sitter på någon av lågprisbolagens långt-utanför-stan-flygplatser och allt är stängt – nej, då är det inte lika roligt att ha en kall och hungrig natt framför sig. Men folk brukar vara väl förberedda med luftmadrasser, sovsäckar och picknickar. Min roligaste layover var för jättemånga år sedan när vi var strandsatta i på Gatwick en natt, den natten slutade med en bonfire i ankomsthallen (utan eld då såklart haha) men med folk från hela världen, en kille med gitarr och en flaska sprit. Då var den nästan tråkigt att skiljas åt på morgonen när alla vandrade iväg till respektive flyg – mot nya äventyr någonstans i världen. Men bäst är ju såklart att kolla möjligheterna att ta sig in till närmsta stad några timmar, precis det gjorde vi på senaste resan när vi hade en 12-timmars layover i Stansted. Dom 12 timmarna blev till 6 timmars speed-sightseeing i London.

Anteckningsboken. Jag har alltid alltid alltid en anteckningsbok med mig – och pennor i diverse olika färger. Jag skissar content till kommande blogginlägg, ritar upp idéer till nya konstverk eller övar skissteknik genom att måla av människorna runt omkring mig (givetvis väldigt diskret). Ibland är det någon som blir nyfiken - ett smart sätt att starta en konversation på.

Prata med din (eventuellt) nya kompis. Det är spännande – man vet ju aldrig vem man hamnar bredvid, speciellt inte om man som jag oftast reser själv. Ibland har jag hamnat bredvid vänner (som jag inte haft en aning skulle med samma flyg) diverse kändisar (kanske inte typ Madonna men olika tv-personligheter och dokusåpakändisar), bekantas bekanta (som vi upptäckte genom gemensamma vänner på facebook) men oftast helt random folk som jag troligtvis aldrig kommer träffa på igen – men ändå värt ett par timmars snack för att få tiden att gå. Men ibland vill man ju bara vara ifred – då är ögonmasken min bästa vän (och att sitta längst in till fönstret).

Det här tänker ni säkert är ju inga nya tips utan det är väl i princip vad alla sysslar med för att få tiden att gå - true that! Har du något supertips så dela gärna med dig i kommentarerna! 

 

THE AZORES STORIES
The Green Island – The Grey Island – The Blue Island
15 dagar. 3 öar. 8 flygresor. 2 färjor. 5 boenden.

SAO MIGUEL - The Green Island. Mitt i Atlanten – någonstans mellan Lissabon och New York ligger de portugisiska vulkanöarna Azorerna bestående av nio olika (med betoning på olika) öar. Under vår tvåveckors resa dit hann vi med att besöka tre av dom. Vi startade (och avlutade) resan på den gröna ön - Azorernas huvudö - Sao Miguel. 60 kilometer lång. 140 000 invånare. Huvudort Ponta Delgada. 

Dag 1. Ankomsten till Ponta Delgada. 3 timmar försenade. Supersnabb taxiresa (vi fick reda på senare att taxibilarna tävlar om vem som kan köra flest personer mellan flygplatsen och staden). Incheck på *Hotel Ponta Delgada. Godnatt.

*Hotellet var helt ok, rent och snyggt, vettig frukost och extra plus för pool och jacuzzi (där vattnet visserligen smakade saltsyra och gjorde lila hår grönt). 

Dag 2. Julafton! Promenad i staden. På rekommendation av mamma köpte vi en flaska Vinho Verde - portugisiskt grönt vin med lite bubblor, hittade en cool djungelpark (Antonio Borges Garden), gick längst hamnen, tittade på frusna julbadare, upplevde ett 30 minuters ösregn, drack öl på någon lokal krog (den enda som var öppen i hela stan), badade jacuzzi på hotellet, drack Bloody Mary i hotellbaren, gick på matjakt (som gick sådär), julmiddagen fick bestå av en hamburgare och öl. Alla restauranger var stängda utom hotellets och den såg så tråkig ut att jag fick rastlösa ben och var tvungen att gå ut därifrån.

Dag 3. Ut på hike och leta skatter. Hopplöst att hitta öppna affärer på juldagen. Tillslut hittade vi en liten skruttbutik med kombinerad affär och bar. Perfekt! Köpte vin och picknick-mat. Hittade också en sushi-restaurang som var öppen så den testade vi (sushi for life!). Gick längst med vattnet, hittade min första geocaching skatt! Gick till utsiktsplatsen vid Sao Roque och hade picknick på dom svarta lavaklipporna. Promenad tillbaka genom staden bland kossor, arga hundar och hästar. 28 000 steg, 2,3 mil! Kvällen bestod av sushi- & kinamatsbuffé vid strandpromenaden - enda i hela stan som var öppet. Tack vare det gigantiska tyska kryssningsfartyget som dykt upp misstänkte vi.

Dag 4. Personal driver Rui. Redan hemma hade jag i förväg bokat en tur runt ön med fantastiska Rui på Azores Private Tours (var nervös över att inget skulle kunna gå att boka under julen men det gick ju alldeles utmärkt). Vi startade i Ponta Delgada där Rui plockade upp oss i sin välstädade svarta Merca och började färden till Santa Barbara beach i Ribiera Grande. Surfparadiset på ön, alltså vilka vågor. Mäktigt. Inne i staden Ribiera Grande fick vi gå runt och kika i staden på egen hand, kullerstenar och fyllegubbar. Där hittade vi också något av det märkligaste jag sett – Welcome to Disney World - en hel gräsmatta fylld med disneykaraktärer i mänskliga storlekar och julkrubbor = skjul med diverse djur och jesusbarnet. Hade liksom inte blivit förvånad om det låg ett riktigt barn där. Superkonstigt. Dom verkar gilla det där med juldekorationer. Inne i kyrkan hade dom byggt upp en miniatyr av hela staden framme vid altaret. Tacky men otroligt ambitiöst. Deras sätt att fira jul I guess.

Efter julchocken begav vi oss till ett teplantage och klappade kattungar, därefter till Furnas – tourens höjdpunkt – och som jag läst massor om innan. En fis-luktande, bubblande, rykande by med livsfarliga kokande hål överallt, lite förvånad över att man vågar bo där – men det är ju varmt året om iaf. Första gången jag fått se jordens inre på nära håll, först nu förstod jag på riktigt att det verkligen var vulkanöar vi var på. Givetvis tog man vara på värmen – genom att laga mat i stora grytor nergrävda i marken som sedan fick koka där i ca 6 timmar. Kött, kyckling, rotfrukter, potatis, kål – i praktiken låter det ju gott – men det var det inte – ALLT smakade precis som hela byn luktade. Fis. Svavel är liksom inte en parfymdoft direkt. Man äter det en gång. Check.

Vidare till djungeln och parken Terra Nostra, svinstor anlagd park med dinosaurier och naturliga varma källor. Vi sa hej till en långhals och plaskade runt i vattnet ett tag. Sen tyckte Rui det var dags att ta en öl, så det gjorde vi, på en lokal kvarterskrog utanför parken med en jätterolig liten hund som lärt sig att alltid se till att hans ägare hade plånboken med sig när han gick. På vägen tillbaka till Ponta Delgada åkte vi via staden Vila Franca do Campo (betydelse: den fria staden på landsbygden), tidigare öns största stad, staden förstördes av en jordbävning 1522 och då blev Ponta Delgada den största staden istället. På kvällen besökte vi superpopulära restaurangen A Tasca (bokning rekommenderas alltid här) väldigt god mat, bra service och trevlig ställe trots fullknökat vid varenda bord och massor av folk i kö. Jag hade inte hört så värst mycket bra om den azoriska maten innan mer att den skulle vara smaklös och tråkig. Men jag måste säga att dom är suveräna att använda sina lokala råvaror - ost, kött och vin! Allt man någonsin behöver.

To be continued. Next stop Pico! 

 

 

THE AZORES STORIES
The Green Island – The Grey Island – The Blue Island
15 dagar. 3 öar. 8 flygresor. 2 färjor. 5 boenden.

PICO – The Grey Island. Vi förstod ganska snart varför. Bara lava. Överallt. Till och med vindruvorna växte på lavastenar – och blev till deras populära lavavin. Supergott, speciellt det rosa. Hela ön består i princip av en enda stor vulkan – 2352 meter över havet. Ön är 46 kilometer lång (med andra ord jätteliten). 15 000 personer är bosatta på ön (troligtvis fler kor) och den största staden heter Madalena, där bodde vi en natt senare under resan, men först utforskade vi den lilla byn Sao Roque.

Dag 5. Mot nya äventyr. Vi startade dagen med balkongsolning och vin på hotellet i Ponta Delgada på ön Sao Miguel. Utcheckning och avresa till ön Pico med propellerflyg. Tog några timmar då direktflyg inte fanns så vi fick mellanlanda på en annan ö, Terceira. Vi var framme vid 18-tiden och blev upphämtade på flygplatsen av vårt boende i byn Sao Roque do Pico – Aldeia Das Adegas. Vilket boende! Värsta stugan, en tvårumslägenhet i toppskick, byggt 2016 – i traditionell lavasten. Spenderade kvällen med ostbricka och Bloody Mary i soffan framför kaminen. Så mysigt!

Dag 6. Djungelhike! Packade väskorna och begav oss ut på hike - visste såklart inte då hur jäkla skitjobbigt det skulle bli. En medelsvår trail är tydligen jättejättebrant och jättejättelång. 4 timmar upp, 2 timmar ner bland djungel, lavasten, klättring och försöka undvika att hamna i geggapölar. Men utsikten när vi väl kom upp var amazing, först såg vi bara en massa moln (och kossor) men när molnen väl skingrade sig och vulkanen Pico dök upp som ett stort monster - alltså wow. Under hiken plockade vi på oss apelsiner, lime och mynta - superbra till drinkar. Och en hel del frön av märkliga växter till min lägenhetsdjungel. När vi kommit hem igen tog vi en varm dusch och ölpaus framför brasan innan vi gick ut och käkade en rejäl köttbit på en av byns två restauranger. Givetvis från en av öns lurviga happy cows. Känns ändå bra att veta att köttet man äter är från lyckliga frigående kor.

Dag 7. Vaknade av ett skyfall. När regnet avtagit gav vi oss ut på vinpromenad (= vi fyllde våra vattenflaskor med vin). Efter några timmars vandring på en enklare trail än gårdagens gick vi hem till stugan och gjorde en fantastisk taco-lunch. Etersom det var sista kvällen på ön lyxade vi till det på byns lite finare restaurang – Casa Ancora. Väldigt gott – men underhållningen bestod av ett mycket märkligt band – så vi gick vidare. Till byns ”häng” - ett café dit tydligen ALLA hänger. Bar och spelhall med bowling, dart, biljard och air hockey. Vi spelade några omgångar air hockey (tydligen tillräckligt för jag fick träningsvärk i armarna dagen efter haha).  

To be continued. Next stop Faial. 

 

THE AZORES STORIES
The Green Island – The Grey Island – The Blue Island
15 dagar. 3 öar. 8 flygresor. 2 färjor. 5 boenden.

FAIAL – The Blue Island. 173 kvadratmeter stort (eller litet beroende på hur man ser det). Här bor det ca 15000 invånare, högsta punkten är vulkanen Caldeira på 1043 meter över havet (senaste utbrott 1958) och största staden är Horta - ett populärt stopp för seglare som behöver tanka, reperera sina båtar och fylla upp sina matförråd. 

Dag 8. Städ och pack. Vårt hotell på Pico Island körde oss till färjan, 30 min på stormigt hav över till grannön Faial. Checkade in på fyrstjärniga Azoris Faial Garden i hamnstaden Horta - vårt hem de närmsta tre nätterna. Gick ner mot hamnen och stan, hittade kända Café Peter, the place to be enligt atlant-seglarna (också typ det enda stället to-be). Tog oss en pubrunda i gästhamnen med alla seglares signeringar i form av målningar. Hittade en liten anonym kina-restaurang – med förvånandsvärt bra mat. På kvällen gick vi tillbaka till Peter´s som hade rockkväll. Jag var dock för trött för att ens orka vara kvar tills bandet dök upp på scen. Tidig kväll med andra ord.

Dag 9. Nyårsafton! Magisk soluppgång över vulkanen Pico, väckte Andreas, packade ihop mina kameror och sprang ut. Vi hade tydligen väldigt tur med vädret, folk berättade att turister kom hit, till Horta på Faial bara för att se vulkanen – och ibland kan det ta flera veckor innan den ens syns pga av vädret och molnen som samlas kring den - speciellt på vinterhalvåret. Vi fick iaf en dag med helt fri sikt! Vi var väl medvetna om att det var nyårsafton, men eftersom det var så klart väder ville vi verkligen åka upp till The Caldeira Crater – sagt och gjort, hittade en broschyr i receptionen om en tuktuk som kunde ta oss dit – chansade och ringde. Vi hade tur, han var ledig och efter 15 minuter väntade han utanför hotellet. Blue Tuk ”the funny driver” tog oss 1000 meter upp till Caldeira kratern via slingriga branta vägar. Iskallt och supervackert. På vägen hem stannade vi och drack lokal björnbärslikör på en liten pub. Kan verkligen rekommendera Blue Tuk – killen som körde (och ägde företaget) var en suverän guide och berättade massor om ön, människorna, djuren och dess växter. Speciellt dom blå blommorna som gett ön sitt namn – The Blue Island. Och att åka tuk tuk är ju alltid kul – och man får se mer än att sitta i en bil trots att det var kallt (det löste vi med filtar och medhavt vin).

På kvällen bokade vi bord på Restaurang Genuino, ägd av Genuino Madruga som seglat jorden runt själv två gånger, den enda portugis som gjort det. Där intåg vi kvällens nyårsmiddag som bestod av 7-rätter: ostbricka med  friterad bröd och azorisk likör, risotto med räkor till förrätt, gratinerad pulled beef till huvudrätt och till sist två desserter först en pudding med passionsfrukt och sen en brasiliansk strösselboll. Proppmätta gick vi ner mot hamnen för att fira tolvslaget. Där började folk att samlas – dessvärre var det stormregn så många satt i sina bilar och väntade in dom magiska minutrarna. Musik, gratis skumpa och påkostade fyrverkerier! På vårt hotell pågick världens fancyfest, fullt med öns rikemansfolk iklädda frackar och paljettklänningar. Vi gömde oss på rummet. GOTT NYTT ÅR 2018!

Dag 10. Nyårsdagen. Vi var ju bara tvungna att testa utomhuspoolen på hotellet, 17 grader - freezing! Bra start på nya året. Blev ett jäkligt snabbt dopp sen ner i jacuzzin. Tog en hike upp på Monte da Guia, hälsade på katter och kattbebisar, besökte ett vaktfort för pirater, gick förbi valfångstfabriken och utövade yoga på lavastenar och belönades med en magiskt röd solnedgång.

Kvällens middag lagade vi själva på Canto da Doca – man beställer det man vill ha och sen tilllagar man det själv vid bordet på en uppvärmd lavasten. Tonfisk, swärdfisk, triggerfish, räkor, bläckfisk, biff och fläskkött. Allt blebv supergott! Och som bonus var vi årets första gäster så ägaren bjöd på en flaska fint vin. Verkligen ett ställe att rekommendera! Men ta inte på dig kläder du tänkt ha fler gånger under resan  - räkna med matos haha.

To be continued. Next stop back to Pico Island.  

 

THE AZORES STORIES
The Green Island – The Grey Island – The Blue Island
15 dagar. 3 öar. 8 flygresor. 2 färjor. 5 boenden.

Efter en kort flygtur och en 5-minuters taxiresa var vi tillbaka i Ponta Delgada på Sao Miguel. Checkade in på Hotel Talisman som jag verkligen kan rekommendera. Mysigt hotell, stor bekväm säng, pool på taket och bra frukost (förutom att en av oss blev magsjuk sista dagen troligtvis pga av den).

Dag 13. Vaknade upp till blå himmel och strålande sol. Perfekt dag för en barrunda, KFC i vackra Borges-parken där vi hittade en glad kattkompis och några omgångar UNO på hotellrummet. Vid det här laget har vi förmodligen testat alla sushi-ställen som funnits på öarna vi besökt – den här kvällen var inget undantag. Hittade en med sushi-buffé (utan buffé) man liksom pekade på allt man ville ha från menyn så kom det levererat till bordet. Som a la carte – fast med fast pris. Väldigt gott. Förvånande nog har alla ställen vi varit på haft bra kvalité på sin sushi, imponerande för att vara Europa – och dessutom ligga mitt ute i Atlanten. Hade nog inte förväntat mig att sushikockarna hade hittat dit. Glad för den överraskningen.

Dag 14. Vår privatchaufför Rui plockade upp oss vid hotellet för ännu en tur runt ön - fast den här gången på västra sidan. Sete Cidades. Tvillingsjöarna, en blå, en grön (pga alger) och ett längre besök på det övergivna 5-stjärniga hotellet Monte Palace som byggdes på 80-talet och överlevde i ca 4-5 år tills dom fick lägga ner. Utsikten är fenomenal, men det är mitt ute i ingenstans så jag förstår lite varför det inte funkade - varför lyxresenärerna var för få. Ryktet går att asiater har köpt upp det för att renovera...återstår att se. Kanske var vi bland dom sista som fick chans att utforska spökhotellet - Azores Horror Story. Det kommer ett helt eget inlägg om detta senare. En av oss blev sängliggandes efteråt och den andra av oss tillbringade eftermiddagen på hotellets takterass med en iskall pool, sol och Vino Verde.

Dag 15. Dags att påbörja färden hemåt. Men först ett 12-timmars Londonbesök, mer om det i ett senare inlägg.

Slutligen vill jag passa på att rekommendera alla att åka till Azorerna – lite som att åka jättejättelångtbort fast ändå nära. Naturen är wow! Alla öarna är så olika och alla kan nog hitta sin egna favorit. Min var Pico med vulkanen, all svart lava, dom lurviga kossor och det magiska havet. Och namnet. Picopicopicopico. Påminner om den där gula i Pokemon – Pikachu. 

 

THIS IS BORÅS

Streetart i världsklass och västsveriges bästa sushi. 

Trots att jag jobbat ett par dagar i veckan i Borås i nästan 10 år har jag inte stenkoll på staden. Eller jag har koll på stadens kulturliv och lunchställen – lite sämre koll på utelivet. I helgen fick jag chans att testa på det då vi begav oss på en pub crawl runt Allégatan.

Bäst i test i matväg är enligt mig Truly Indian på busstorget, Spice n Rice, Raw Food Café (plocka ihop din egen lunchlåda) Chihaya Sushi som kan var en av västsveriges bästa sushiställen, men gå inte dit på tisdagar för då är det stängt och Kaffe Akademins falafel! Vill man ha en lyxig frukost- och brunchbuffé rekommenderar jag Café Viskan, men räkna med mycket folk. Är man sugen på pizza eller kebab väljer jag Pizzeria Pinocchio i slutet (eller början) av Allégatan, vid den stora Pinocchio-statyn.

Lilla Krogen – perfekt ölhak, som en kvarterskrog från förr. Trevlig stämning. Lite vad folk skulle kalla ett ”alkishak” i folkmun. Men jag gillar det. Inte så pretto – utan ett ställe där du kan ta en öl utan krångel…och utan svindyra priser.

Efter att vi testat stans bästa sushi, druckit bubbel i lånelägenheten och kollat in Melodifestivalens bidrag på Lilla Krogen drog vi vidare till Brasseriet, Bränneriet, Bryggeriet och allt vad det hette. Inget som stack ut i mängden mer än något annat. Vanliga stereotypa uteställen helt enkelt.

För livemusik bör man ha stenkoll på Pumphuset där Klubb Undergrunden håller till, även The Company som är en relativt nyöppnad restaurang i samma byggnad som Textilmuseet. Simonsland - The place to be. 

Det jag gillar allra mest med Borås är att dom satsar på konst fullt ut, vart man än befinner sig i stan kan man beundra stora väggmålningar av kända konstnärer som Carolina Falkholt och Kobra – och i nästan varje gathörn finns en uppseendeväckande skulptur. Mina favoriter är den stora kaninen vid Stadsparken MATE HUNTING av Marianne Lindberg de Geer, huvudet BODHI vid Röda Kvarn av Fredrik Wretman, HOUSE OF KNOWLEDGE av Jaume Plensa, ALFRED NOBEL av Kobra och OPHELIA av Natalia Rak. Det finns alltid något nytt att upptäcka tack vare No Limit´s brinnande engagemang för konsten! Konst ska inte vara inlåst i gallerier – konst ska vara lättillgängligt för alla. Heja streetart!

Läs mer om Staden som galleri och No Limit. 

Måste också slå ett slag för min arbetsplats – Regionteater Väst - som gör mycket för det levande kulturlivet i Borås, förutom att vi gör scenkonst tillgängligt för barn och unga så har vi också flera gästspel varje säsong samt event på Dansens Dag, samarbeten med Textile Fashion Center och arrangerar Experimental Battle – där vem som helst kan ställa upp och tävla i valfri dansstil. Här kan du se Borås Tidnings reportage (filmklipp) från helgens event som jag var med och arrangerade.

 

 

12 TIMMAR I LONDON

Piccadilly Circus, Trafalgar Square, Fish n chips och London Pilsner. 

På flygresan hem från Azorerna hade vi en 12 timmars layover i London. Det enda vettiga tyckte jag var att a National Express in till city (tågen var dessvärre inställda för renovering). A hade aldrig varit i London så jag valde ut några måsten (tror detta kan ha blivit min 6:e Londontripp i ordningen, om man inte räknar alla gånger jag åkt till Brighton via London). Valen föll på Westminister Abbey, Big Ben (som tyvärr också den höll på att renoveras), London Eye, Trafalgar Square, en god Fish n chips på en typisk engelsk pub, Piccadilly Circus, drack London Pilsner, poserade vid en klassisk röd telefonkiosk (som nog användes som pissoar), fotade dubbeldäckare, beundrade kända häststatyn The Four Horses of Helios av Rudy Weller och en blixtvisit på mitt favvohak The Crobar (bästa rockplacet i stan) - som dessvärre var knöktjockt med folk så vi fick vända i dörrn. Var inte så pigg på att trängas med tusen långhåriga rockers just den kvällen - nästa gång! 

Efter några timmar blev det dags för att återigen hoppa på bussen tillbaka till flygplatsen. Sammanlagt ca 3 timmars bussresa och ca 4 timmar i London. Hade ni gjort samma val eller stannat kvar på Stansted flygplats? Och om ni hade 12 timmar i London vad hade ni haft uppskrivet på er to-do-list? 

 

DJUR I KOMBINATION MED TURISM

Jag är helt emot djurparker där djur hålls inspärrade enbart för att tjäna pengar på turister som oftast är för dumma för att veta bättre. Gäller givetvis även cirkusar och andra djur-attraktioner. Om man bortser från alla hemskheter som sker med djur i fattiga delar av världen - tänk storstäder som typ London och New York – alltså fatta vad djuren utsätts för. En sak är att vi människor valt att förstöra världen med avgaser, föroreningar och oljud från trafik och byggnationer - men ska djuren verkligen behöva utsättas för det inne i storstäderna för att vi ska få underhållning? Jag blir så himla arg bara jag tänker på det. Låt djuren få vara i fred, eller åtminstone bygg större parker med bättre förutsättningar utanför städerna. Människor kan förflytta sig. Djur i bur kan det inte.

Med det sagt vill jag ändå förtydliga att jag gillar och stöder de parker som gör det med avsikt att rädda utrotningshotade arter som till exempel Nordens Ark som jag kommer göra ett separat inlägg om, eller djur som på olika sätt farit illa av grymma människor. Det finns också platser som helt enkelt har tagits över av djur som har skett med flertalet tempel i Indien och Monkey Forest i Ubud på Bali – där djuren vunnit över människan och får vara kvar på sina villkor. Nedan listar jag några av de djur och parker jag kommit i kontakt med under mina resor.

RESCUE CENTER. Två gånger har jag besökt Rescue Center på mina resor, en gång i Costa Rica och en gång i Vietnam. Båda två kändes välskötta och professionella. Djuren såg ut att ha det bra och man kunde se att dom gillade sina skötare. Jag har bland annat fått möta en sengångare som blivit påkörd och av med sin viktigaste kroppsdel, en av sina armar, apor som blivit misshandlade och lämnade att dö och en elefant som fastnat i en tjuvskyttsfälla och blivit tvungen att amputera sitt ben – elefantungen Lucky. När vi var där hade Lucky precis fått en ben-protes och var så lycklig av att kunna gå igen – därav namnet!

PARKER. Under min resa i Afrika besökte jag, förutom dom stora safariparkerna i Tanzania/Ngorongoro och Kenya/Masai Mara också en elefantpark och en giraffpark. Djuren såg ut att må bra, elefantbebisar (visserligen ledsna, elefanter sörjer precis som människor) vars mammor blivit dödade matades med nappflaskor och busiga giraffer fick giraffgodis av uppspelta turister. Det kändes visserligen väldigt mycket som att dom här parkerna fanns som ett sätt att tjäna pengar, ett sätt att utnyttja turismen. Men om dom här parkerna inte funnits så hade djuren troligtvis råkat ut för värre öden och färre människor hade haft jobb. Så vad är rätt och vad är fel?

LEJONUPPFÖDNINGEN i Zimbabwe. Jag har fortfarande dåligt samvete, läste på innan, men hur mycket man än läser på så stämmer det oftast inte med verkligheten. Det kändes absolut som att lejonen hade det bra – men när jag sedan läste mer ingående så hade ju inte ett endaste lejon blivit utsläppt i någon nationalpark. Så jag betalade nog 1500 kr för att få klappa ett lejon som troligtvis för alltid kommer att vara inspärrat – alternativt utsläppt i en jaktpark där någon rik person betalar för att få skjuta det för att få en jakttrofé i sitt vardagsrum. Nu har jag lärt mig den läxan. Även om jag innerst inne hoppas på att verkligheten såg annorlunda ut än mina misstankar. Det är ju många större, främst modebloggare, som gjort sådana här resor via ett känt svenskt resebolag – och skrivit väldigt gott om upplevelsen och om hur djuren har det. Men kan man verkligen lita på det när resan är sponsrad och dom inte har tillgång till vad som händer "bakom scenen" och efter att dom åkt därifrån. Vad händer med dom små söta lejonungarna då?

SIMMA MED VALHAJAR – Det kändes som att valarna kom till oss, vi visste ju visserligen vart dom brukar befinna sig och sökte oss dit – men hade dom inte gillat vårt sällskap så hade dom ju med lätthet kunnat ge sig av därifrån. Till skillnad från stackars delfiner som är tränade (och hotade) att simma med människor i instängda bassänger. Det är något som går emot alla mina principer. Att få ögonkontakt med en valhaj samtidigt som du simmar bredvid den gigantiska varelsen är helt magiskt – så det är inte konstigt att dom kallar det ett "Magical Moment". Det kändes verkligen som att valarna jag simmade bredvid uppskattade mitt sällskap och lät mig hänga med, som vilken kompisfisk som helst. Vill också påpeka att jag gjorde detta i Mexiko, där valarna bara befinner sig en kort period per år innan dom simmar vidare. Vi hade även stränga regler att förhålla oss till, hur många som fick vara i vattnet samtidigt, bara korta stunder och vi fick inte under några omständigheter röra vid djuren. Vi åkte med ett väldigt seriöst bolag och det är viktigt att påpeka. Har hört hemska historier om hur valarna i Filippinerna mår av den "nya" turistattraktionen. Men hur otroligt det än var så kommer jag förmodligen inte att göra det igen. One time experience. 

BERGSGORILLORNA i Rwanda. Här har jag inte hunnit skapa mig en bra eller verklighetsbaserad uppfattning. Ena delen av mig vill verkligen åka dit – medan andra halvan vill låta dom vara ifred. Har dom verkligen bosatt sig så långt från mänskligheten för att dom vill ha besök av oss? Jag har svårt att tro det. Men å andra sidan har turismen gjort att dom är mer skyddade nu än förr, annars hade tjuvskyttar härjat vilt och tagit död på varenda en vid det här laget.

KATTCAFÉER. Det är här mina värderingar om fria djur slås fullständigt omkull. Jag älskar katter, och hoppas innerligt att katterna mår bra och blir väl omhändertagna. Tamkatter är inte ett vilt djur, dom är beroende av människor för att överleva. Om caféerna drivs på rätt sätt, med huvuduppgift att få katterna att må bra och inte i första hand att tjäna pengar så tycker jag det är en bra idé. Speciellt bra tycker jag dom caféer är där du också har möjlighet att adoptera katterna (givetvis hoppas jag att dom nya ägarna kollas upp den mån det går). Jag har själv adopterad en katt som blev min bästa vän i 16 år. Nu har det gått 6 månader sedan hon somnade in och jag saknar henne varje dag.

Hur ser ni på djur och turism, besöker ni djurparker i Sverige och utomlands och vad säger samvetet?